Författare: Douglas Noël Adams, 1952-2001 från Storbritannien. Skrev förutom serien liftaren guide till galaxen också avsnitt till den engelska science fiction-tv-serien Doctor Whoo.
Originaltitel: Life, the Universe and Everything.
Jag skulle rekommendera att läsa boken på engelska. Original-vokabulären, däri ordens synonymer, försvinner i översättningen.
Utspelar sig: Från jorden, Universum till Multiversum.
Genre: Science fiction
Utgivningsår: 1982
Detta är 3:e delen i serien Liftarens guide till galaxen, vilket också är namnet på första boken, andra boken i serien heter Restaurangen vid slutet av universum. Boken efterföljs av Ajöss och tack för fisken. (Filmen Liftarens guide till galaxen, om du har sett den, lever inte upp till bokens gränslöshet.)
Ur boken: ”Det finns en teori som säger att om någon någonsin upptäcker vad universum är till för och varför det existerar kommer det omedelbart försvinna och ersättas av något ännu mer bisarrt och obegripligt. Enligt en annan teori har det redan inträffat.”
Jag ska göra mitt bästa för att skriva en rättvis förklaring till Livet, Universum och Allt, boken alltså.
(Den först boken börjar med att Arthur Dent (huvudpersonen) vaknar en helt vanlig onsdagsmorgon av att hans hus håller på att rivas. Förtvivlad rusar han ut ur huset i morgonrocken, där hans goda vän Ford Prefect uppenbarar sig. Ford släpar med Arthur till baren för att bekänna något, en sanning som skulle kräva många drinkar för att hantera. Efter alldeles för få groggar får han veta att Ford i själva verket är en utomjording. Sedan, som om detta inte redan hade utplånat Arthurs bild av verkligheten, dyker en Vogonflotta med jättelika rymdskepp fram ur himlen. De ska bara spränga jorden för att ge plats åt en intergalaktisk motorväg. Ford och Arthur lyckas rädda sig från undergång genom att lifta med ett av rymdskeppen. Skeppet tillhör Zaphod Beeblebox, galaxens f.d president (tredje huvudpersonen, han råkar också ha tre huvuden.) På samma skepp befinner sig Arthurs dejt Trillian. Ja… och senare visar det sig att Arthurs hemplanet Jorden bara var ett experiment för att hitta ”den yttersta frågan om livet, universum och allting”. Svaret avslöjar sig i slutet: 42. Frågan kan däremot inte existera i samma universum som svaret.)
Tredje boken handlar om sökandet efter den ultimata frågan, ungefär såhär börjar boken: Arthur Dent vaknar en morgon i en kall, stinkande, mörk grotta. Sedan slår minnet honom som ett tefat i skallen: Just det, ännu en dag i tidens öken. Han hade nämligen fastnat på en plats där tiden står stilla. Där finns ingen rörelse, allt, till och vinden, står stilla. Inget mer än en odör-spridande grotta placerad på stilla äng och ett lövlöst träd vars knoppar aldrig slår ut. Han har genomforskat vartenda grässtrå på ängen och kunde inte hitta minsta kryphål genom tiden, till en annan plats. Just då han började fundera på att bli galen uppenbarar sig plötsligt, men samtidigt mycket väntat, ett rymdskepp på himlen och dyker skramlande ner utanför Arthurs grotta. En grön varelse stiger ut och förmedlar något i stil med: ”Arthur (…) Dent, du är ful, stinkande och hopplös. Jag har bestämt mig för att förolämpa hela universum i bokstavsordning. Du är nu en av de förolämpade.” Sedan flyger grönsaken… förlåt, jag menar den gröna utomjording-saken, iväg i sitt skranglande rymdskepp (som förmodligen är ett hemma-bygge.) I den stunden bestämmer sig Arthur för att bli galen. Men innan han frivilligt sjunker in i denna sinnesstämning får han syn på Ford som stod lutad mot trädet, i hopp om att den stilla vinden dramatiskt skulle blåsa hans hår bakåt. ”Ghumhahna?” Arthurs tunga ville inte samarbeta med hjärnan, eller så var det precis det den gjorde. Efter ännu mer obetydligt svammel fick Arthur ur sig: ”Var. Fan. Har. Du. Varit?” Ford säger lugnt: ”spelat cricket.” I samtalet berättar Ford att han teoretiskt har lärt sig hemligheten med att flyga, till Arthurs omöjliga kommentar svarar Ford ”omöjligt är bara det ingen kan göra innan någon gör det”. Hans flygteori handlar om att ”kasta sig mot marken och missa”. Hur Ford kom dit, till tidens öken ? Jo, när han satt på en cricketmatch hittade ett kryphål genom tid och plats, en grön soffa var portalen. Denna förtjusande gröna soffa står oskyldigt mitt på ängen. Men, skillnad från resten av platsen, rör sig soffan. När Ford och Arthur sätter sig på soffan upptäcker de plötsligt att de sitter i luften. Då får de syn på soffan på andra sidan ängen. När de rusat runt på ängen i ett försök att få fast den teleporterande soffan, finner de sig själva i den gröna soffan mitt på en cricketplan. Vid det här laget blev Arthur varken förvånad, förskräckt överraskad eller häpnad längre. Samtidigt var en kopp te i sitt eget hus det enda Arthur drömde om under hela resan, detta nämndes bara några gånger, men ingen gång för mycket.
Äventyret fortsätter genom universum, multiversum och till planeten cricket– som till universums ovetande förvarar den ultimata frågan till svaret 42. Boken slutar vid frågan som, utan att avslöja för mycket, är uppfriskande, kanske till och med upplyftande…
Personerna i boken är på många sätt väldigt olika varandra. Ibland går författaren in i -förutom huvudpersonen Arthurs- andras tankar. Det är väldigt underhållande att se hur deras tankar möts, och hur olika de uppfattar och tar in alla märkligheter som händer runtomkring dem. Man kan inte låta bli att gilla Zaphod. Han blev utsatt universums största plåga, att under 1 tiondels sekund tvingas se all universums elände framför ögonen och sedan visas en pekande pil där det står ”här är du”. De flesta brukar dö vid insikten om sin obefintlighet, medan Zaphod på bästa humör gick vidare för att just han var utmärkt med en pil. Detta beskriver på bästa sätt hur man kan se allt som verkar hopplöst fruktansvärt i kontrast mot sin egen betydelselöshet och komma på att man faktiskt ser sig själv utifrån sin lilla plats i världen, att man ser allt detta utan att orka göra någonting åt det.
När jag djupt insjunken i soffan bland ett hav av kuddar har läst ut den här boken är det lite svårt att komma tillbaka till sin egen värld, just därför att den är så simpel och logisk på nära håll. Tyngdkraften och logiken trycker ner en djupare i soffan som inte ens är grön. Och med en anande känsla av förvirring kom jag på mig själv med att önska att jag var en citron. Vad?, då skulle ju allting vara enkelt. Den verkningen har boken. Men samtidigt får man lättare att se och hantera sina egna problem som, vid jämförelse med Arthurs, känns obetydliga. Vid närmare eftertanke kan det nog inte vara så positivt uppfriskande att 24/6, jämt befinna sig på en planet som håller på att utplånas, lugnet här kan ju också vara skönt. Man borde uppskatta sin förhållandevis enkla vardag mer, förhålla sig positiv mot enkelheten i sig. Det kan emellanåt vara lite svårt att hänga med i boken, det händer ofta mycket på samma gång, och författaren kan beskriva saker och subjekt på ett lite annorlunda sätt, tex som färger. ”Det gröna klumpen började tala till mig” Och så är det bara att gissa, hm, kunde det varit en grön squash eller en människa med gröna kläder? Den dagen jag ser en utomjording är nog inte mina sinnen heller tillräckliga för att uppfatta varelsen, men jag tvivlar starkt på att detta kommer inträffa. Douglas Adams, författarens, sätt att uttrycka sig väldigt eget, målande, innehållsrikt, fyllt med underbara ordspråk som alltid är lägliga, och toppat med humor. Men det finns faktiskt något mer under toppningen – jag ser det som ett försök att dölja den universella obetydelsefullheten som författaren kanske själv upplever i sin egen vardag.
Så här skulle jag vilja sammanfatta boken: Helt –j****- underbar! Det absolut bästa med den här boken och serien är att allting är totalt oförutsägbart, till skillnad från verklighetsskildrande böcker. Den är full av knäppheter som beskriver livets ologiskt desperata sökande efter mening. Allt är möjligt i litteraturen.
av Elisabet Brånsjö Es1c